I det vidsträckta Latinamerika frodas ett väldigt multikulturellt arv - ett resultat av indiansk närvaro, europeisk etablering och afrikansk influens. Den västerländska renässans- och barockmusiktraditionen, som fördes över Atlanten och kom att slå rot på indiansk mark för att efter hand kläs i en egen ny dräkt, är ett särskilt spännande kapitel. Genom de fynd av musikalier som man har gjort i modern tid och annan historisk dokumentation har den musikaliska vardagen i kyrkliga, missionära och delvis även världsliga miljöer kunnat kartläggas. Utifrån detta funktionella perspektiv kan genren grovt delas in i:

• Musik i katedralerna
  
• Musik på missionsstationerna
  
• Profan musik

Katedralerna

Latinamerikas första katedral byggdes i Mexico City 1528. Med denna och likvärdiga monumentala byggnader skapades på den « nya » kontinenten ett nät för uruppförande, spridning och arkivering av europeisk samt på plats tillkommen kyrkomusikrepertoar. Partitur av de främsta samtida västerländska tonsättarna nådde kolonierna förvånansvärt snabbt och fann sin plats bredvid nykomponerade latinamerikanska verk.

Katedralerna hade gosskörer, professionella körer och instrumentalensembler samt kantorer. Kantorns uppgifter omfattade, förutom orgelspel och ensembleledning, även pedagogiska insatser. I Cuzco, Peru har man exempelvis dokumenterat undervisning av indianpojkar i skalmeja och kornett (1580). I Limakatedralens regelbok för kören från 1612 uppmanas kapellmästaren att dagligen undervisa både vuxna musiker och korgossar i gregoriansk sång and kontrapunkt. Körens prestationer kunde föranleda  kommentarer i stil med "att man i Toledo borde känna avundsjuka och i Sevilla beundran". (Antonio Rodriguez de Leon om Limas katedralkör år 1617, citerat i Robert Stevenson "The Music of Peru".)

De viktigaste katedralarkiven som hittills har bidragit till underlag och kunskapen om den latinamerikanska renässans- och barockmusiken finns i Guatemala City (Guatemala), Mexico City, Oaxaca och Puebla (Mexiko), Lima och Cuzco (Peru), Sucre (Bolivia) samt i Santa Fe de Bogotá (Colombia). En kort lista av representativa tonsättarnamn, verksamma vid nämnda centra följer här i alfabetisk ordning: Juan de Araújo, Roque Ceruti, Gaspar Fernandes, Gutierre Fernandez Hidalgo, Hernando Franco, Juan Gutiérrez de Padilla, Ignacio de Jerusalén, Juan de Lienas, Tomas de Torrejón y Velasco, Domenico Zipoli och Manuel de Zumaya.

Missionsstationerna

Musiken var missionärernas - framför allt jesuiternas - mest framgångsrika redskap i evangelisationsprocessen. Det gensvar som de musikkunniga prästerna och kyrkomusikerna fick av indianbefolkningen i det här avseendet, saknar motstycke i musikhistorien. Otaliga vittnesmål informerar oss om indianernas förmåga att bygga instrument, spela på dessa och sjunga i kör. Den jesuitiske prästen Martin Schmid skriver härom i ett brev till sin bror: "Ni kan inte föreställa er hur bra dessa indianer spelar orgel och violin och hur bra de har lärt sig att sjunga ... "

1693-1767 skapade jesuiterna i delar av nuvarande Bolivia, Paraguay, Argentina och Brasilien, ett antal reducciones (ihopträngningar eller förminskningar av geografiskt spridda indianska klaner till samhällen enligt europeisk förebild). Till de första åtgärderna, efter ortens fysiska grundande, hörde bildandet av en kör och orkester(!). Prästerna styrde verksamheten men utbildade samtidigt lokala begåvningar i den invandrade musikens konst, vilka i sin tur instruerade sina egna landsmän.

Vardagslivet på missionsstationerna präglades av ett strängt religiöst regelverk där musikinlärning och utövning var ett viktigt inslag. Mässor, vesprar och bönestunder tillhörde rutinerna, men det var de stora kyrkliga högtiderna som påsk, Corpus Christi och framför allt jul som gav upphov till festbetonat musicerande. Det var också vid dessa tillfällen som den indianska befolkningens egna traditioner tilläts framträda och samleva med den katolska liturgin. Vidare var sakral dans, både i och utanför kyrkan, samt operaföreställningar med religiöst innnehåll återkommande företeelser.

Notarkivet i den jesuitiska kolonien Chiquitos, Bolivia - som omfattar 5000 ark och räddades undan ett öde som papper för sanitärt bruk, ger oss en bra inblick i den missionära bruksmusiken. Samlingen innehåller verk av bl a den italienskfödde argentinaren Domenico Zipoli och en rad anonyma tonsättare.

Skillnader

Vad utmärker katedral- respektive missonsrepertoaren?  Kantorn var anställd av kyrkan och hade yrkesensembler till sitt förfogande; missionärerna, och i synnerhet indianerna utförde däremot mer eller mindre frivilligt arbete. Musikens form och besättning var givetvis anpassade till dessa olika praktiska förutsättningar. Verken som tillkom i katedralerna kännetecknades ofta av storslagenhet och ett gediget kompositionsarbete, samtidigt som missionsmusiken tycks röra sig med enklare uttrycksmedel och innehåller en del "fel" i traditionell musikteoretisk bemärkelse. Slutligen var förekomsten av sånger på inhemska språk vanligare på missionsstationerna än i de stora kyrkorna.

Profan musik

Den världsliga renässansmusiken i Latinamerika saknar i princip dokumentation. En förklaring är att kyrkan utifrån sin övergripande maktposition inte var intresserad av annat än just sakral repertoar. Från barocktiden finns det däremot, om än i relativt liten utsträckning, nedskrivna exempel på profan musik (både vokal och instrumental), men det är ändå de i kyrkan verksamma tonsättarna som står för materialet. På denna skiva har Blascos Ventezillo traviesso inkluderats som illustration.

Den sceniska musiken är också förhållandevis sällsynt. I Lima komponerade Torrejón y Velasco 1701 La purpura de la rosa, en av de få latinamerikanska barockoperorna som har nått vår tid. Nästa exempel dyker först upp i och med mexikanen Manuel de Zumayas Partenope år 1711. Musikdramatiska inslag i övrigt bestod av klingande inlägg i teaterpjäser och specialkomponerad festmusik då en eller annan vicekonung tillträdde sitt ämbete.

Sällskapsdanser uppskattades i kolonialsamhället och där skedde med tiden ett fruktbart utbyte mellan den "gamla" och den "nya" världen. Europeiska kontradanser och menuetter konkurrerade med chaconner och sarabander - två av danserna med latinamerikanskt ursprung som blev kända i Europa för att sedan återvända till Amerika. Afrikanska rötter finns i zarambeque som var populär under andra hälften av 1600-talet.

I och med återupptäckten av renässans- och barockmusik i Latinamerika har den gamla världen förlorat sin monopolställning vad denna epokens konstmusik beträffar. En djupdykning i denna värld - som jämförelseobjekt eller som ett absolut fenomen - är, och kommer att vara en enastående tillgång för forskare, interpreter och musikälskare. 

Läs om Barockmusik i conquistadorernas spår...

Peter Pontvik